När han bara var fjorton år blev han kung av Sverige och ett år senare kröntes han till kung över Nordens alla länder – han som eftervärlden kallar Erik av Pommern. Men för hans samtid var han bara kung Erik.

I över fyrtio år var han kung över Kalmarunionen, Europas då största rike som sträckte sig från Grönland i nordväst till Karelen i öster, från den norska Lappmarken i norr till det tysk-romerska kejsardömet i söder. Ett välde som var större än den tyske kejsarens och som Erik hade storstilade planer för. Han var släkt med Europas furstar och reste mer än någon annan, och med sina 190 centimeter och långa blonda hår tände han ”älskogs längtan hos alla kvinnor” enligt påvens observatör.

Men med stora imperium kommer stora problem. Till slut fördrevs han och slog sig ner på Gotland, där han försörjde sig som sjörövare i tio år. Han återvände sedan till sitt hertigdöme i Pommern, som han regerade tills han avled vid sjuttioåtta års ålder.

Efter hans död var det besegrarna som skrev och svartmålade hans historia. Han fick i efterhand stämpeln ”av Pommern” för att understryka hans utanförskap – trots att han formades och levde nästan hela sitt liv i Norden, och var ett med både språket och kulturen.