Det hände den septembervecka för trettio år sedan när Harald Pihlgren tog livet av sig, att vi fick oväntat besök. Det var på Haralds femtioårskalas. Ett hällande månljus över grusplanen framför kyrkporten, över det dukade bordet och stolarna i röd plysch som Cederblom släppt till. Men det var inte han som just när ett flygplan dånade förbi vid sidan av kyrktornet släpade dem uppför backen. Inte han som dukat: pyramider av rosenfärgade räkor, stinna av romkorn, glasskålar med gurkor från Rumänien, bröd av vitaste vete, sillar, korvar från Polen, ostar, laxskivor. Hela dagen hade jag arbetat med att komponera maten. Det blir gärna så när man är ensamstående butiksägare. Det är lätt att säga till en sådan: Du hittar säkert några riktigt fina överraskningar bland hyllorna.
(...)Det var då han steg fram, Besökaren. Ur kyrkans skuggor vacklade den sorglige figuren fram: stinkande av sprit, blodig i ansiktet, blodig på skjortbröstet, och med ett frackskört släpande som en trasig svalvinge efter sig.

Besökaren kommer bokstavligen från rymden. Han heter Ed, är en av de bägge astronauter som planterade amerikanska flaggan på månen, och har nu smitit från en bankett med presidenten hemma i USA. Med sitt privatplan har han landat i Sunne för att leta efter sin ungdoms flamma.
För en autografjägare som Stellan Jonsson Lök, butiksinnehavare i Sunne, är det ett Högtidligt Ögonblick. Ja, det är avgörande för dem alla: hötorgsmålare Pihlgren, prosten Cederblom, Stellan och den mystiska Isabelle.

Göran Tunström är tillbaka i Sunne, Universum, bland människor som vi skymtade redan i Tjuven. De är löjliga, storslagna, gripande, roliga, och tillsammans utgör de ett oförglömligt porträttgalleri i en roman där medkänslan är lika stark som fabuleringsglädjen.