”Det var märkligt att solen kunde skina även i skymningsrummet, att det fanns solsken och annat som inte bryr sig; det är människornas sak att bry sig, det har kommit på vår lott, det svåraste av allt – att göra rätt. När det lika gärna blir fel.”

I arton noveller tecknar Cecilia Davidsson en tonsäker bild av normalitet som gränsar mot det bisarra: någon ägnar sig åt experiment när hon ska hålla i stegen åt sin man, en mor fantiserar om att ta fram hagelbössan när sonen kommer på besök, kvinnor rensar döda möss under den allt varmare solen. Det sköra livet tar plats mellan nu och då, bland minnen och eftermiddagskaffe. Med stillsam skärpa gestaltas relationerna – fyllda av sorg, envishet och tystnad – mot den stjärnklara himlen.