Ofullbordad förfluten tid, Hugo Claus nya roman, ansluter mycket tätt till den närmast föregående, Rykten. Man kan inte tala om en regelrätt fortsättning, men de två volymerna både kompletterar och förtydligar varandra. Samtidigt bör påpekas att de bägge kan läsas utan kännedom om ¿partnern¿.    Handlingen är här flyttad framåt ett tjugotal år, till belgiskt 1980-tal. Romanen är ett enda långt samtal, där ex-kommissarien Blaute förhör och med små medel förlöser berättaren, Noël Catrijsse.    Noël, den yngre brodern till legosoldaten René i Rykten, blev ¿ som vi vet från den förra romanen ¿ allvarligt hjärnskadad i barndomen efter ett fall från en cykel. Nu, i fyrtioårsåldern, arbetar han på en kontorsbokhandel i storstaden Gent. Han är ytterst pedantisk, men förstår inte umgängeskoderna och blir dagligen till driftkucku för sina arbetskamrater. En dag, när Noël av en händelse kommer över ett obscent nakenfotografi på en mycket ung flicka som en av kollegerna fått sig tillsänt i smyg, bestämmer han sig för att hämnas. Men han är givetvis inte lika smart som han tror sig vara. En annan intrigtråd, som skickligt vävs samman med den ovannämnda, gäller dottern till Nedjma, en arabisk prostituerad som en gång arbetade på Tricky bar i Noëls hemby Alegem (välkänd från Rykten) och senare blev utvisad ur Belgien. Även Judith är ute efter hämnd och kommer i kontakt med Noël. Och kommissarien lyckas så småningom få Noël att berätta om och bekänna tre mord som han begått.    Ofullbordad förfluten tid är om möjligt mer upprörande och grym än Rykten, och kryper både vad tid och tematik anbelangar ännu närmare dagens Belgien. Här finns, mer än i något annat Claus har skrivit, en deckaraktig spänning och ovisshet. Och det psykologiskt inkännande porträttet av Noël är ett veritabelt vågspel ¿ ett slags kombination av bydåre, Mark Dutroux och Thomas Qvick ¿ som bara en författare av Claus kaliber kan gå i land med.