Flera yngre svenska författare har de senaste åren sökt sig till ett gränsland mellan poesin och prosan. Språket de använder har poesins täthet, men dikterna formar sig samtidigt till en berättelse. Ett bra och tydligt exempel är Marie Lundquists Istället för minne.   Till detta gränsområde söker sig även Pamela Jaskoviak i sin nya bok Suburbia med undertiteln Den röda kanoten. Scenen är ett villaområde utanför Göteborg, ett ingemansland mellan land och stad, och där följer hon i korta stycken en handfull människor under några dygn: Claire vid spisen med vällingen till bäbisen, den gamla som drömmer om Honom med en stjärna av bly under ögonlocken, Ros-Marie som inte sover på sitt rum och busschauffören som iakttar dem alla. Och över husen den kvardröjande doften av eldälskarens bränder en pyroman härjar i trakten.   Tätt intill dessa människor rör hon sig, utan illusioner men med respekt, och den belägenhet hon fångar är lika mycket existentiell som social. Det finns mycket längtan i hennes förort, som vi omedelbart känner igen men ändå plötsligt kan te sig alldeles främmande:

Här tänds grillarna. Här mördas sniglarna. Här.Löjtnantshjärtan sedan länge grå. Silvergranaroch en ros som heter Ingrid Bergman.Antennerna vibrerar i molnen.Rabarber och paraboleridel öron mot rymden.