Carl Michael Bellman har skildrat världen som en karneval, där dyrkare av Bacchus och Venus uppträder i festlig maskeradkostym men döljer sin sorg under masken. Själv dolde sig Bellman bakom flera masker, vilket har gjort det svårt att få syn på hans egenart. Han uppträdde inte bara som karnevalisk trubadur och underhållare i krogmiljö utan också i roller som religiös diktare, ordensbroder, hovdramatiker, tidningsutgivare, klassiskt lärd satiriker och patriotisk leverantör av krigspropaganda i Gustav III:s tjänst. Dessa senare roller har dock intill nyligen varit bortglömda eller okända, och åtskilliga Bellmantexter har inte ens blivit tryckta förrän på senare år. Lars Lönnroth ger i sin bok en samlad bild av det brokiga författarskapet på grundval av modern forskning. Han vill samtidigt visa hur Bellmans rollspel och muntliga framförandevanor inom en rad mycket olikartade genrer är en förutsättning för hans mest originella skapelse, Fredmans epistlar, där skilda röster bryter sig mot varann och det sublima förenas med det löjliga till nya bastardiska former.