Ragnar Strömberg har många järn i elden. Han har haft en stor framgång med sin pjäs Getingsommar, som spelats i drygt femtio utsålda föreställningar på Stadsteatern i Stockholm. Han har skrivit manuskript till en film som nu planeras för fullt ¿ det ska bli en riktig rövarhistoria. Och han har en roman på gång.  Men när man läser En förort till Kärleken, hans trettonde diktsamling sedan debuten 1975, kan man tänka att han ändå först och främst är lyriker. Han rör sig så fritt och suveränt i sitt poetiska universum som bara den kan göra som helt behärskar sina uttrycksmedel, och karaktäristiskt för hans dikter är de snabba kasten mellan högt och lågt, än med fräcka än med känslostarka formuleringar. Här finns självbiografiska och politiska dikter, och en svit dikter ¿Till min syster i Australien, om jag hade någon vill säga, och hon i så fall bodde där¿.  Så här lyder en kort snärtig dikt i samlingen som också säger någonting om författarens starka vilja att gå sin egen väg:

Han som går dit näsan pekarblir i nästa liv en fästing, blindskall han lura i vassenpå barnets fot, dövreda sig bo i kattens öra, utanarmar och ben färdastill världens ände i bärstolgudalik och hjälplössom kejsarn av Kinai rävens päls

Ragnar Strömberg fyller femtio år i augusti. För sin lyrik har han just belönats av Samfundet De Nio med Karl Vennbergs pris.