Pamela Jaskoviaks fingertoppskänsla för vår tids tomhetsupplevelse och fixering vid ytan har kommit till uttryck i allt hon skrivit. Hennes första roman, Agadir, my love var en bred berättelse som i huvudsak utspelade sig under resor och med nedslag i flera decennier. Den nya romanen handlar också om en resa; den varar inte längre än ett par månader, men bär iväg långt bort, till Asien, och får konsekvenser för resten av livet för den unga kvinna som är romanens berättare.

Hon beskriver sin resa långt efteråt, men hon gör det inte av några nostalgiska skäl. Hennes historia är snarare en rapport, därför att hon vet att hon måste berätta. Det var en förvirrad resa fylld av längtan - efter kärlek, efter något som var på riktigt. Hon hamnade på en ödslig ö så långt ut i havet att den kändes drömd. Där kom hennes framtid att formas, men hon visste det inte då. Nu längtar hon inte längre. Hennes längtan är stillad.

Pamela Jaskoviak skildrar den unga kvinnans naivitet och öppenhet på gott och ont, och hon lyfter fram detaljer och stämningar med ett språk som är både skarpt och sensuellt, med en underton av sorg.