Jag vet inte varför, men det första ord som kommer för mig när jag minns mötet med Olga är punkt. En svart punkt. Hon kom in i det stora vardagsrummet, sade ingenting, stod vid sidan om som om vi andra var en mening och hon var punkten i slutet av den.     

Så började vänskapen mellan den 19-åriga Olga och författaren. Den varade i över trettio år. Den överlevde kärlekar och förälskelser, skilsmässor och passioner, långa resor och hårt arbete.     

Man kan inte vara vän med någon som man inte tycker om, medan det går alldeles utmärkt att vara förälskad i någon som man tycker är ett svin. På det sättet är vänskapen mer krävande än kärleken.     

Theodor Kallifatides reser en minnessten över sin väninna. Ibland får man tårar i ögonvrån och ibland skrattar man. Språket är naket och människorna naknare. Det är en vacker och enkel bok. En bok att älska.