Ärkebiskop Desmond Tutu utsågs av Nelson Mandela att leda Sannings- och försoningskommissionens arbete. Man beslöt att inte utkräva segrarnas hämnd utan tvärtom bevilja amnesti för alla de hemska brott som begåtts. Men brotten fick inte sopas under mattan. Förutsättningen för amnesti var att förövaren erkände sitt brott och i detalj berättade hur det gått till. Att förneka det förflutna skapar ingen verklig försoning, men för att läka såren måste man också vara beredd att förlåta. Ingen framtid utan förlåtelse är Tutus egen berättelse om kommissionens arbete. Den genomsyras av Tutus djupa visdom, hans glödande passion och humanism. Dess betydelse kan inte underskattas i skenet av det som skedde i Rwanda eller Bosnien. Den sydafrikanska erfarenheten visar att det finns hopp om en värld där människor kan leva sida vid sida i fred, trots att de begått fasansfulla saker mot varandra. Desmond Tutu fick Nobels fredspris 1984.