Om Sjöwall-Wahlöö myntade begreppet "roman om ett brott" så skulle Jerker Virdborg kunna kalla sina berättelser "roman om ett hot". Denna gång har han skrivit en berättelse om tragedier i det tysta, om människor som väljer att försvinna. Jerker Virdborg har redan mutat in ett eget område i den yngre svenska prosan med sina säregna och spännande berättelser där huvudpersonerna hamnar i hotfulla situationer de inte begriper sig på eller behärskar, och blir utlämnade åt människor som de inte vet om de kan lita på. Denna gång undersöker han begreppet "försvinnare", alltså människor som frivilligt ger sig av från sin hem och nära utan att lämna ett spår efter sig. I den nya romanen försöker romanens jag, som heter Jerker och har många likheter med författaren själv, spåra en gammal barndomsvän som försvunnit. Genom att tala med hans släktingar och vänner glider Jerker in i en tillvaro som tycks full av hålrum och flyktvägar. Parallellt med att en mängd minnen från pojkåren gör sig påminda skriver romanens Jerker artiklar om bostadsområden som aldrig blev byggda och jättelika skyddsrumssystem under huvudstaden: försvinnandets världar, mellanrummen i tillvaron. Försvinnarna leder till slut fram till en punkt där romanens huvudperson Jerker och läsaren kommer till den smärtsamma insikten att man i sitt liv kanske aldrig riktigt kan lära känna en annan människa, och att driften att göra sig historielös och sudda ut sig själv är vanligare än vi föreställer oss. Jerker Virdborg arbetar denna gång med självbiografiska inslag och dokumentära grepp på ett sätt som ger en nästan hudlös känsla av närhet, samtidigt som berättelsen tvingar läsaren till existentiell eftertanke.