Detta är Kjell Westös största romansatsning hittills, och som vanligt skriver han både inträngande och måleriskt om sin hemstad Helsingfors och människorna där. Om han tidigare rört sig från efterkrigstiden
och framåt är det nu dags att gestalta första delen av 1900-talet.

I Vådan av att vara Skrake, Drakarna över Helsingfors och Lang var det framväxten av det moderna Finland och våra tiders Helsingfors som sysselsatte Kjell Westö. Den här gången länkar han bakåt, ända till den tid då Finland hörde till Ryssland och fram till andra världskriget och en framväxande fascism.
Det är en stad i oro, och med ständig växtvärk som Kjell Westö tecknar. I fokus står en grupp människor vars livstrådar växer i och ifrån varandra i intrikata mönster. De flesta är från den finlandssvenska
medelklassen, men några har enklare bakgrund och andra är bra mycket rikare. Något som kommer att prägla dem för alltid är naturligtvis det finska inbördeskriget, och de strider, övergrepp och upprensingsaktioner som Kjell Westö beskriver här är sant upprörande läsning: man kan tycka sig förflyttad till Balkan och nittiotalet. När så kriget är över tar det lång tid för romanpersonerna att hitta tillbaka till jämvikt och lugn igen. Några gör det aldrig.
Arkitektur och fotografi , politik och jazz, krigsförbrytelser och reklamkampanjer, tennis och jordenruntresor:
alla aspekter av det unga 1900-talet finns med i romanen, som är en kollektivroman i ordets verkliga bemärkelse. Inget öde växer sig större än det andra, och denna teknik att berätta parallellt och korsklippa ett tiotal olika liv ger verkligen känslan av att det på något sätt är staden själv som talar.
Det är en roman som med allra största säkerhet kommer att bli omdebatterad i Finland inte minst
med tanke på krigsskildringarna, men säkert också här. Där vi en gång gått ges samtidigt ut i tre olika utgåvor: på svenska i Finland (Söderströms) och här, samt i finsk översättning.