En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till Teneriffa. Hon har lämnat man och barn för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt. Det var inte meningen att det skulle bli så här, hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.
Men nu sitter hon på planet till tönt-Teneriffa och tänker på alla oförätter som någonsin begåtts mot henne. Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss att vilja bilda familj. Tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon, dräneras på energi i familjehelvetet. Ett arv i rakt nedstigande led, från sin rastlösa mammas diskande eksemhänder till Saras nervösa duktighetskomplex.

Med sig på planet har hon Erica Jongs 70-talsklassiker ”Rädd att flyga” och Sara läser och önskar att det var 1975 istället för 2005. För det verkar som om allt var mycket roligare på 70-talet, med allt uppror mot familjen, alla lösa förbindelser och allt knarkande. Nu är det 2005 och Sara inser med fasa att hon längtar mer efter en hel natts sömn än efter ett vilt, knapplöst knull.
Bitterfittan är en vildsint uppgörelse med kärleksmyten, moderskapet och hela skitkulturen som tenderar att färga allt i falskt kukrosa. En roman, en självbiografi , ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?