Kanske hette hon Esther? Hennes gammelfarmor, som stannade kvar i den tomma lägenheten i Kiev 1941, när resten av familjen flydde. Och när hon tilltalade de tyska soldaterna, förtröstansfull på jiddisch, vem var där och hörde? Och när soldaterna sköt den gamla babusjkan, med sedvanlig, likgiltig rutin, vem stod i fönstret? Vem såg på?

Den ofullständiga familjehistorien som Katja Petrowskaja berättar i en serie korta kapitel kunde ha blivit en tragisk historisk roman om revolutionärer, om namnbytet från Stern till Petrowski, om grundandet av ett barnhem för dövstumma judiska barn.

Men om inte man inte ens är säker på sin familjs namn, vad kan man då vara säker på? Och hellre än att bygga ut det historiska materialet till en episk berättelse skriver Katja Petrowskaja om sin resa tillbaka i tiden, om hur hon besökte platserna och samtidigt reflekterade över en traumatisk historisk epok, med fokus på människorna vars ansikten inte längre är tydliga för oss. Resultatet är en berörande text som prisbelönats och betraktas som en av de starkaste debuterna på tyska på mycket länge.