Mamma Lisbeth har migrän och pappa finns inte men kanske är han hjärter knekt? Om Severin Stensen brukade sägas att han var en bubbelpojke. Orden flöt fritt inuti honom men utan fäste i verkligheten. Bara i sandlådan var han trygg, där byggde han sin värld. Hur skulle framtiden se ut i hans norrförort? Magnetbanor? Klimatkollaps? Flygande herrgårdsvagnar och Hitlertuggummin? Och hur bygger man en värld åt någon som inte fick leva?

Fast det där var ju hundra år sedan. Nu är pojken död sedan längre. Vi bryr oss inte. Året är 2122 och vi har annat för oss i Sollentunet: En myndighetschef som jagar illegalt upptinade fyrtiotalister behöver sorgtömning. Gun på Guldfynd har blivit arab och ska stämma skiten ur oss, magnetbanan blir aldrig klar, ryssen brände östkusten och det är knapert med premiumblod från Torekov.

Lisbet Stenson söker sin son, som hon olovligen fryste ner i källaren i sin skoaffär. Vi bryr oss inte om det heller, de var lika knäppa båda två, och inga tricks hon försöker sig på kommer att göra att han återuppstår. Ändå vet vi ju att hon kommer att försöka.

I Daniel Sjölins återkomst till romankonsten råder ett överflöd på ord och känslor, men ett underskott på allt annat - blod, närhet, olja, integritet, vokaler, kropp, minne, ädla jordartsmetaller och mänskliga rättigheter.

Det är med alla dessa brister omöjligt att upprätthålla värdigheten, men kanske ännu inte för sent att sörja och älska.