Åsa Beckman växer upp i en familj som präglas av hennes far, författaren och poeten Erik Beckman. Där finns en stark kärlek men också perioder av vacklande självkänsla, otrohet och missbruk som kommer att påverka henne – då och länge efteråt.

Med åren har hon börjat intressera sig för hur barn till författare verkar utveckla ett medberoende till sina både utlevande och känsliga föräldrar. Tidigt lär sig barnen att stötta och uppmuntra, får svårt att själva ta plats och anpassar sig för att inte störa deras skrivprocess. Samtidigt får de finna sig i att förvandlas till ”material” och se sig själva dyka upp i föräldrars böcker. De här barnen förstår en sak: att konsten är viktigare än livet.

Det blir en essä om många av de författarbarn som hon läst, hört och identifierat sig med, och hon nystar i trådarna i sitt eget liv. Här berättar hon för första gången rakt om sin egen barndom och väjer inte för det svåra.