På lättflytande fackprosa presenterar Antonio Damasio det aktuella kunskapsläget kring hjärnans betydelse för känsla och förnuft. Han för också läsaren in i filosofiska resonemang kring de nya insikterna om vår hjärna och varför Descartes gjorde ett misstag när han en gång i tiden skilde på kropp och medvetande.

Damasio inleder med några dramatiska fallbeskrivningar där människor efter en hjärnskada förlorat omdömesförmågan, trots att minne, språk och IQ varit intakta. Skadorna ger tillfälle att studera hur hjärnan fungerar, allt från dess livsuppehållande funktioner till tankarnas och känslornas neurobiologiska processer.

Av författarens resonemang står det klart att förnuft och gott omdöme är helt avhängiga den emotionella förmågan. Känslorna är hjärnans förbindelselänk med kroppen.

Damasio resonerar med läsaren, förklarar sina teorier, understryker att de är teorier och inte sanningar, men ändå byggda på neurologisk kunskap. Framställningen fördjupas med litterära, filosofiska och historiska exempel och läsaren förs in i spännande diskussioner kring vad en människa egentligen är.

Boken riktar sig till alla som yrkesmässigt kan ha anledning att röra sig i det neurovetenskapliga fältet: läkare, psykologer, sjukgymnaster, logopeder, arbetsterapeuter. Den lämpar sig även för den grupp av läsare som vill fördjupa sig i hur känsla och förnuft, kropp och själ, egentligen hänger samman i den mänskliga hjärnan.

Descartes misstag har sedan den kom ut i USA 1994 djupt imponerat på såväl psykoanalytiker som neurobiologer. Iréne Matthis, medicine doktor och psykoanalytiker, och Markus Heilig, docent i experimentell psykiatri och chefsöverläkare, har skrivit var sitt förord.

Översättning Per Rundgren