Denna skrift är en hyllning till ett av de mest centrala, särpräglade och omfångsrika svenska författarskapen i vår tid. Lars Gustafsson har sedan debuten med Vägvila 1957 givit ut ett sextiotal verk - diktsamlingar, romaner, essäböcker, filosofiska undersökningar, självbiografiska anteckningar och annat.

Egenarten är omisskännlig. Alla som läst också en kort text av Lars Gustafsson känner igen hans stil, dess andhämtning, dess nervighet, dess sprickmarkeringar ("märklig", "egendomlig", "ett slags"), distraktionen inför det som inte är absolut väsentligt. Lars Gustafssons röst liknar ingen annans. Han varken skriver eller tänker i patrull.

Originaliteten gör honom paradoxalt nog central i den svenska litteraturen. Den som verkligen vill veta vad som rör sig i det svenska medvetandets djup måste läsa honom - det spelar ingen roll att han sedan 80-talets början är mantalsskriven i Austin.

Det är, skulle jag tro, blandningen av hängivenhet och tankeknarr, av mystik och rationalitet - och lustigt nog också "flykten" till Amerika - som gör Lars Gustafsson till vårt sekels Love Almqvist. Rikard Furumo och Herr Gustafsson själv är båda det slags motsträviga romantiker som i sina försök att förstå den påtagliga världen inte sällan kliver rakt ut i den existentiella mystikens fria fall. Ett fall genom det som är och det som icke är. Därför älskar vi dem.

Lars Grahn