Rita Rubinstein åker tunnelbana mellan t-centralen och Östermalmstorg och upptäcker att hennes medresenärer bär nazistuniformer: "Nazister", tänkte hon, och ordet rev i henne, rev upp vardagligheten och vanligheten med ett enda snärtigt snitt av kniven, vilken kniv, vadå för kniv, hade dom kniv? nej hon vågade inte titta, vågade inte låta blicken röra sig ned mot byxlinningen på de där blanka svarta läderbrallorna..."

Anita Goldman berättar om drastiska situationer där vardagen vänds ut och in, där frågor kring mod och feghet, snålhet och generositet, skuld och kälek ställs på sin spets. I berättelserna kontrasteras det svenska mot det judiska, Stockholm mot Jerusalem, 60-talet mot 90-talet, drömmen om kärlek mot den absoluta ensamheten.

Hos Anita Goldman är vardagen på en gång humoristisk och fruktansvärt sorgsen. Hon målar upp ett panorama över den mänskliga balansgången mellan de yttersta frågorna och de ytterst banala.

---

Anita Goldman (född 1953 i Göteborg) rör sig - i dikt och liv - mellan Sverige och Israel, mellan det svenska och det judiska, mellan kvinnlig identitet och manliga maktstrukturer.

I Själen alltid ren (1995) tecknar hon Konstnärinnan Sigrid Hjerténs tragiska öde. I en serie böcker – Orden som brändes (1994), Den sista kvinnan från Ur (1988) och Vära bibliska mödrar (1988) - skildrar hon kampen kring kvinnlig identitet och de religiösa myterna.