»Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjenfolk är bland dom deppigaste i huvudstaden.
Han menade att anledningen till det var att vi hela tiden åker i en mörk tunnel.
Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station.
Kista-Hallonbergen.
Annars åker vi från slutstation till en annan slutstation i en mörk tunnel.
Året om.«

Evin Ahmads skönlitterära debut är hårt slående dikt om resa och rörelse. Från en plats till en annan, en ålder till en annan, en framtid till en annan.

Från tugget på bänkarna i Akalla, adidasbyxor och falska Raybans från Alanya, till den fina dramahögskolan på Valhallavägen i Stockholm, där man gör andningsövningar och får massage. Där man mikrar gammalt kaffe för att man har så »dåligt med pengar«, men bor i bostadsrätt i innerstan, diskuterar maktordningar och passar på andras ordval.

Det är en berättelse om att bli konstnär och att vara en ung konstnär i vår samtid. Om att navigera mellan skuld och arv, välja mellan olika sorters svek, ta hand om sin begåvning. I texterna finns en explosiv energi, både ilska och eufori, och en sorg över allt som redan gått förlorat.

Evin Ahmad (f. 1990) har på kort tid etablerat sig som en av våra bästa unga skådespelare. Hon filmdebuterade i Ett öga rött 2007, gick ut Stockholms dramatiska högskola 2015 och hyllades för sin examensmonolog Bangaren. Idag tillhör hon den fasta ensemblen på Folkteatern i Göteborg, där hon bland annat uppmärksammats för sin tolkning av Marie Antoinette.