Magnetisk kraft som består
Sydsvenskan

Novellerna av den länge bortglömda amerikanska författaren är lika vackra, livfulla och smärtsamma som de tidigare /.../ Det är autofiktion som upphöjer den (förvisso dramatiska) vardagen till stor konst.
Dagens Nyheter

Långt innan ordet autofiktion blev allmängods skrev hon om sitt liv i form av dramatiska, färgstarka noveller. Nu kommer ytterligare ett tjugotal, präglade av samma humor, klarsynthet och totala brist på sentimentalitet.
Ingalill Mosander, Aftonbladet

Lucia Berlin, den bortglömda och bländande novellisten, slog ner som en bomb över världen när Farrar, Straus & Giroux samlade ihop författarskapet i en volym 2015. Så även hos oss. En enig kritikerkår jublade över Handbok förstäderskor, med omdömen som suverän (DN), ett stycke strålande litteratur och liv (Svenska Dagbladet), skriver kärvt om krisande människor, och gör det så bra att livet blir värt att leva (Jönköpings-Posten).

Handbok för städerskor innehöll drygt hälften av de sjuttiosju noveller som Berlin gav ut under sitt liv. Den nya, efterlängtade volymen Kväll i paradiset är ett noggrant urval ur den andra hälften, gjort av författarens son Jeff Berlin. Tjugotvå aldrig tidigare översatta noveller skrivna med den vakna blick för livets absurditeter och det vackra mitt i det fula som så många läsare kommit att älska.

Volymen innehåller också Välkommen hem: en självbiografi. Mot slutet av sitt liv arbetade Lucia Berlin på en serie självbiografiska skisser som sträckte sig från 1936 och fram till 1966. Jeff Berlin har färdigställt materialet, som också innehåller brev och foton. Detta är historien om Lucia Berlins liv, så som hon själv ville berätta den.

Tonen känns igen från den förra samlingen: den poetiska skärpan, humorn och melankolin. Hur de sjaskiga miljöerna som skildras - fulla av missbruk, våld och nöd - inte på något sätt romantiseras men ändå blir liksom inifrån upplysta.
Sydsvenskan

Återigen är hennes berättarförmåga oerhört drabbande.
Bäst just nu, Nöjesguiden

Det är bland annat denna sammansmältning av djup förtvivlan och underliggande mörk humor, av socialrealism och dekadens, som gör Lucia Berlin så speciell. Det är som om hon mitt i all misär har ett ständigt höjt ögonbryn, som om det alltid finns en förförisk jazzslinga någonstans i bakgrunden.
Expressen

Berlins berättelser fångar ett amerikanskt 1900-tal strax bredvid den äppelkäcka optimismen, platserna där spriten flödar, där allt är i ständig rörelse - mer av nödvändighet än av framtidstro. De flesta av dem är underbart krassa, vissa absurda och roliga. Ljuvliga för att de också är så sorgliga. Berättar om allt buller och bång som människorna ägnar sig åt att för överrösta smärtan, men så skär den ändå rakt igenom.
Svenska Dagbladet