Första delen i en storslagen romantrilogi om Marocko efter kriget.

Amine Belhaj är en stilig marockan som strider i den franska armén. Mathilde är en envis kvinna från Alsace som längtar bort. Kriget för dem samman. Ett omaka par, löjliga i vissas ögon: hon är ett huvud längre än honom, romanläsare, frisinnad. Han bär på en hederskultur och en blind ilska. De älskar varandra, men olikheterna ska göra deras liv tillsammans mycket svårt.

När paret 1947 återförenas i Rabat, Marocko, väntar livet på ”kullen” – den landplätt utanför Mèknes där de ska bygga sitt liv genom att bruka jorden och där deras barn Aïcha och Selim ska växa upp. Men marken är torr, inkomsterna små och livet betydligt hårdare än någon av dem kunnat ana.

Samtidigt som vi följer familjens umbäranden, och Mathildes främlingskap inför sitt nya liv stiger den poli­tiska temperaturen i landet. Spänningarna mellan kolonis­terna och nationalisterna eskalerar och ska 1956 mynna ut i Marockos självständighetsförklaring. På en sinnlig, omsorgsfull prosa tecknar Slimani en fascinerande bild av mänskligt liv mitt i en av historiens kokpunkter. Alla vi möter i romanen tycks leva i någon annans land: marock­anerna i fransmännens, kvinnorna i männens. Och alla längtar de intensivt och skräckslaget efter att få bryta sig loss, men också förbli trygga.

Marockansk-franska Leïla Slimani blev känd för svenska läsaren med Vaggvisa, som gav henne Frankrikes främ­sta litteraturpris Goncourt 2016 och gjorde henne till ett världsnamn. På svenska finns också hennes reportagebok Sex och lögner, om marockanska kvinnors livsvillkor.