Ester Chiedza Roxbergs nya roman är en berättelse om längtan och sökande efter mening och tillhörighet.

Huvudpersonen är en ung kvinna som snabbt blir vuxen. Hon gifter sig tidigt, skaffar tre barn, radhus och servettringar. Barnen är fortfarande små när hon drabbas av en utmattningsdepression. En saknad växer in i henne, men vad är det hon saknar? Hon har ju allt.

För första gången som vuxen reser hon tillbaka till Zimbabwe, landet hon föddes i och språket hon en gång talade som modersmål. I Zimbabwe söker hon efter den kvinna hon aldrig glömt, som tagit hand om henne de första levnadsåren.

Våra lyckligaste år skildrar den glödande ivriga längtan efter att känna nya saker, samtidigt som trygghet och bekvämlighet och ännu större förluster står på spel. Vad händer när vi som längtar inte hittar eller ens vet vad det är vi längtar efter? Vad gör det med dem som står oss närmast? Kanske finns det något större än den egna längtan, något som handlar om mycket mer.