I Klister får vi följa fyra skotska pojkar från barndomen till vuxen ålder (i den mån man nu kan säga att de över huvud taget blir vuxna), från sjuttiotalet in i det nya seklet. De växer upp i ett nybyggt men tämligen omgående förslummat hyreshusområde i Edinburgh, och tillvaron och sammanhållningen där kommer att prägla dem under hela livet.     Terry är en oemotståndlig skojare, en outtröttlig flick- och kvinnojägare, en Casanova i jeans och så småningom en inte oäven inbrottstjuv. Han kan med stolthet säga att han inte har gjort ett ärligt handtag sedan han jobbade som läskutkörare i tonåren. Då lärde han sig förförelsens hantverk från grunden; han är livet igenom lika märkligt framgångsrik på den fronten, trots sin löjliga korkskruvsfrisyr, sina kroniska väderspänningar och den allt omfångsrikare ölmagen.     Carl är något av en outsider i gänget eftersom han kommer från en stabil familj och håller på fotbollslaget Hearts (de andra kan gå i döden och gör det nästan för Hibs). Musiken blir hans räddning, han blir en firad discjockey i klubbsvängen ända tills han är nära att dö av en överdos av Ecstasy och kokain.     Gally är den känsligaste av dem, för honom går allt åt helvete. Han förblir oskuld i evigheter (annars är det ont om motvilliga kvinnor i Klister), blir smittad av aids av en smutsig spruta och begår självmord.     Billy är behärskad och ambitiös och lyckas tygla sin våldsamhet så väl att han blir proffsboxare. När han drar sig tillbaka öppnar han en framgångsrik bar för det nyrika pack som, precis som i alla andra storstäder, översvämmar Edinburgh på nittiotalet.     Alla fyra styrs de av sin obrottsliga lojalitet mot varandra och mot sin klass. Den är det lim som åtminstone någorlunda håller ihop deras trassliga liv. »Stötta alltid en polare« är det enda budord som det aldrig skulle falla dem in att bryta mot. Att de dessutom är sällsynt slängda i käften gör livet lättare att uthärda och skänker stort nöje åt läsaren av denna mäktiga roman, Irvine Walshs hittills största och djärvaste satsning.