I området Första maj, för det mesta bara kallat Förorten, i Lissabons norra utkant har ett kriminellt ungdomsgäng sin bas. De åtta medlemmarna – en brokig samling pojkar mellan tolv och nitton – ägnar sig framför allt åt stölder och rån och de är mycket våldsamma.

Polisen Gusmão befinner sig i slutet av karriären, och de flesta av hans kolleger ser ner på honom. Även privat präglas hans tillvaro av ensamhet och övergivenhet. En dag ber hans chef honom att under hemlig identitet bosätta sig i Förorten i syfte att försöka få fram mer exakta uppgifter om gängets rutiner och kriminella förehavanden.

Till att börja med är det Gusmão som för ordet i Legio är mitt namn. Långsamt och fragmentariskt växer bilden av gängets aktiviteter fram, samtidigt som vi får ta del av Gusmãos innersta känslor, som bland annat kretsar kring hans dåliga relation till sin dotter.

Sedan följer berättelser av en rad personer som har levt i killarnas eller polisens närhet: en vit prostituerad som är älskarinna till gängmedlemmen Gordo, en styvfar, gängmedlemmen Miúdos mor och mormor, gängmedlemmen Hienas syster, en angivare och hälare och en av de poliser som deltar i ett förödande anfall mot Förorten.

Först i de sista kapitlen lämnas ordet över till några av de unga killarna. De ger en helt annan version av händelserna.