Sverige har som politiskt mål att förbättra barnets rättsliga ställning. Inom den sociala barn- och ungdomsvårdslagstiftningen reflekteras det genom åtgärder vidtagna i syftet att stärka ett barnrättsperspektiv. En central utgångspunkt för ett sådant perspektiv är barnets rätt till delaktighet vid beslut. I avhandlingen utreds barnets rätt till delaktighet enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Syftet är att undersöka barnets delaktighet i domstolsprocessen och analysera svårigheter med att uppfylla barnets rätt samtidigt som tvångsvårdslagstiftningens grundläggande syfte att skydda barnet uppnås. Svårigheterna reflekteras i att delaktighet rör både barnets autonomi och barnets sårbarhet. Autonomi har betydelse för barnets förmåga till aktörskap samtidigt är barnet sårbart och vid LVU-insatser bedöms barnet som särskilt sårbart. Barnets speciella situation lyfts fram genom att identifiera och analysera dilemman mellan autonomi och sårbarhet. Frågorna som ställs är vilka effekter ett sårbarhetsutpekande kan ha för barnets förmåga som aktör samt vad det innebär att ett barn är delaktigt vid beslut enligt tvång. Genom att använda ett teoretiskt ramverk av sårbarhetsteori och relationell teori analyseras barnets delaktighet.