"Ordet solidaritet" är ett mäskligt ord, på samma gång älskat och föraktat. Det har gjort en lång resa sedan det tog plats i Napoleons berömda civillag. Det har befunnit sig på revolutionens barrikader och firats furstligt i salongerna i Paris, och Roms påvar har med välbehag tagit det i sin mun. Men det har också varit en trogen kamrat för fattiga arbetare och förföljda fackföreningar och en avskydd motståndare för många av världens stora.   I dag håller ordet åter på att komma i fokus, men meningarna om vad solidaritet innebär skiftar. Är det enbart en känsla av samhörighet eller ett starkt band som håller samman grupper, klasser eller hela samhällen? Kan solidaritet skiljas från välgörenhet? Kan man vara solidarisk med hela mänskligheten?Så formulerar sig Sven-Eric Liedman om den bok som i höst kommer i Bonnier Essä under titeln Att se sig själv i andra om solidaritet. Än är texten inte färdigskriven, men ämnet ligger honom varmt om hjärtat och allt tyder på att det kommer att bli en klargörande och uppfostrande essä.PS. Första ledet i titeln är ett citat ur en dikt av Gunnar Eklöf.