I senvinterns sökljus far han åter, en förlorad son, till de gator, de hus, de broar som en gång var hans moders jordiska rot. Hon föddes när ångloket första gången tuffade in i Rådhusparken, dog när människan bestigit månen och en trafikled krossat småstadens själ. De över tiden förändrade proportionerna rör sig likt väldiga svänghjul i hans inre - hur hon först betydde allt, sedan inget, därpå något, sedan allt hon kunde och allt han ville.   Ömsint, utlämnande och genomskådande porträtterar Bertil Torekull ett kvinnoöde som går åter till hans egen moder, en urstark kvinna med godheten och svagheten som vapen och med värderingar och lidelser ur en svunnen epok, så nära i tid, ändå så bortträngd, snart glömd.    Rabarbertronen kan läsas som en förtätad kort-roman på dokumentär grund.