Matas med faderhjärta. Mörka mjuka former. Nästan inga imorgon, nästan lika främmande. Jag vrider på huvudet. Till höger, åt vänster. Avlägsna ljus, regn av ansikten. När kommer du, tar plats i mig. Med all din lycka och öppenhet.

Kling kling – är det ljudet av ett nyfött barn? Av de ofödda som trängs i dess följd? Av en far, en farfar? Av de ansiktslösa i generationerna före dem? Eller är det ljudet av en text som vill bli till? Allt står i öppenhet, allt måste slutas. Efter att i sina två senaste böcker ha gett sig i kast med ett nästan allt förtärande masskommunikationssamhälle, återkommer Kennet Klemets med en diktsvit som rör sig i en både intimare och öppnare sfär, men som i lika hög grad som hans tidigare böcker präglas av nerv, intensitet och språkligt egensinne. "Suverän diktsamling. Sårbarhet, rumskänsla, pregnant rytm i många skalor. Vardagens mirakel förs vidare mellan kropparna och rummen. Stora frågor sägs ut på närhåll, panik och hopp samverkar till 'En stark känsla/ av drömmar, av att fortsätta livet'. " Ulf Eriksson, SvD