Universitetshistoria är ytterst en historia om människor – å ena sidan om deras drömmar, förhoppningar och tvivel, å andra sidan om hur de har hanterat utfallet av mångåriga uppoffringar och vedermödor. Resultatet kunde bli erkännande och uppnående av länge eftersträvad professur men lika gärna sluta i besvikelse och bakslag. I tio essäer om förhållandena vid Uppsala universitet under 1800- och 1900-talen lämnar lärdomshistorikern Carl Frängsmyr en rad exempel på akademiska intriger, maktspel, nedgörande kritik – i något fall rentav personförföljelse – men också på framgångsrik disciplinuppbyggnad, intellektuell nyfikenhet, vetenskapliga framsteg och akademisk opinionsbildning. Några av huvudpersonerna är experimentalfysikern Anders Ångström, växtbiologen Axel N. Lundström, nordisten Mårten Richert, den stridbare estetikern Teddy Brunius och den fruktade juristprofessorn, tillika beryktade studentplågaren, Johan Christopher Lindblad. Tillsammans bildar dessa tio akademiska interiörer en fond mot vilken framväxten av det moderna universitetet avtecknar sig.