I denna samlig, rör Mari sig mellan nyord och arkaiska uttryck, mellan ovanliga ordlekar och stilfigurer. Resultat är ett språk som stundis är förvirrande och djärvt, stundvis gripande klart och upplyst; ett språk som på samma gång är mycket personligt och fyllt av litterära ekon. Inspirationen kommer från Gadda till Arbasino, från Landolfi till Manganelli, men den huvudsakliga referenspunkten är nog Giacomo Leorardis Moraliska småskrifeter och hans förmåga at ge en narrativ form till enkla filosofiska iakttagelser. 

Världarna som beskrivs i de korta fablerna har alla en överhängande skugga: skuggan av mänsklighetens ändlighet. Denna ändlighet finns inte minst i själva skrivandet som ger oss en föraning om vår oundvikliga "söndersmulning".