Hon hade halvvägs fallit in i sömn när hon någonstans långt borta hörde hur ytterdörren öppnades flera våningar ned. Några kraftfulla stampningar med fötterna dunsade, för att lösgöra dem från snö, och hon insåg att det var homeopaten som kommit hem.
Dörren stängdes omsorgsfullt efter honom och med påfallande klumpiga steg tog han sig upp för trappan. Han hade gått förbi mottagningen på nedersta våningen och kom nu upp till boningsplanet, en våning under hennes egen vindskammare. Där hängde homeopaten av sig ytterrocken innan han sjönk ned på en stol för att mödosamt ta av sig skorna.
Därefter hörde hon hur han började röra sig mellan rummen i våningen. Det spolades i vattenkranen och han förflyttade sig sedan in i salongen.
Där öppnades ett skåp och hon hörde till och med hur han hällde upp något, varefter flaskan ställdes tillbaka in i sitt skåp.
Sedan var det tyst ganska länge och hon började på nytt att falla i sömn.
Men så ryckte hon till. Dörren till köksingången öppnades. Trappan utanför den ledde i sin tur upp till hennes kammare.
I trappan hörde hon nu hans steg, i strumplästen, ta riktning mot vindskammaren. Nicolina låg helt blickstilla, nästan som förstenad och hon spärrade upp ögonen i rummets kompakta mörker. Försiktigt fälldes handtaget ned, men dörren hade hon låst från insidan. Ytterligare ett par hastiga ryck i handtaget, som för att riktigt förvissa sig om att dörren verkligen var låst.
Slamret i dörren avlöstes av några sekunders tystnad. Så tog han till orda med en kvävd viskning:
– Fröken Johansson, fröken Johansson ...
Hon tvekade några sekunder. Skulle hon låtsas som om hon sov och hoppas att han gav sig av?
– Fröken Johansson, fortsatte homeopaten ihärdigt.
– Ja ... vem där?
– Fröken Johansson, kan ni öppna. Det är jag, doktorn.
Någonting sa henne att det här inte skulle sluta lyckligt. Men hon var ny som homeopatens hembiträde och dessutom fanns ju ett halvt löfte om att hon skulle få ta sig an kontorsgöromål. Så hon vred om nyckeln och låset gick upp.
Resten skötte homeopaten. Han slog upp dörren och hon kände direkt att en massiv alkoholdoft kom emot henne.
– Vad vill doktorn?
– Fröken Johansson, jag måste få komma in. Det är dags att vi bekantar oss.
Lite ljus från trappuppgången trängde nu in i den i övrigt mörka kammaren. Hon kunde ana konturerna av homeopatens väldiga lekamen. Själv stod hon som förlamad.
Kan jag be honom att gå? funderade hon. Men det vore kanske inte så klokt. Då fick hon nog bara plocka ihop sina pinaler och söka sig tjänst någon annanstans. Och här på institutet verkade utsikterna trots allt väldigt lovande.
Homeopaten lade sina händer på Nicolinas axlar och med bestämdhet sköt han henne baklänges mot sängen.
– Fröken Johansson, fröken Johansson ... lilla fröken Johansson. Ni är så rar, sluddrade han fram.
När sängens kant träffade henne i knävecken sjönk hon ned.
Händerna greppade kring sängkanten medan hon lutade sig bakåt.
Det var nu på nytt så mörkt i rummet att hon inte kunde se vad homeopaten riktigt hade för sig. Men att han började brottas med sina byxknappar, det förstod hon.
– Lilla fröken Johansson, det visste väl jag att ni inte skulle vara omöjlig, mumlade han närmast för sig själv.
Efter ett tag hade han uppenbarligen lyckats överlista de byxknappar som behövde åtgärdas. Nicolina pressade sin kropp så långt bort från honom som det bara gick att luta överkroppen.
– Nu ska vi se ... hm ...
Homeopaten famlade till i mörkret och han fick tag i Nicolinas överarmar. Med ett ryck pressade han ned henne på rygg i sängen.
Han slet först upp nattlinnet men upptäckte snart att hon även hade underbyxor på sig.
Hon var nu närmast paralyserad av skräck och i ett passivt försök att stoppa honom spretade hon utåt med benen för att förhindra honom från att få av henne underbyxorna. Denna åtgärd uppfattade inte homeopaten det minsta.
– Få se nu, värst vad det här var besvärligt.
Med lite ryckande och slitande fick han av henne byxorna. Han lade sig snabbt på henne där i sängen. Händerna greppade han runt baksidorna på hennes späda lår.
– Ja fröken, ni får ha tålamod. Det kan ta lite tid det här, jag har nämligen druckit se ...
Homeopatens minst sagt väldiga kroppshydda lade sig till rätta över hennes ännu småflicksaktiga kropp. Hans degiga mage omslöt henne och pressade fast henne, ungefär som under en sandsäck. Med den svettiga labben smekte han henne över det välkammade men ändå vildvuxna håret.
– Åh ... så ni har håret utsläppt när ni sover. Så tilltalande.
Hon böjde huvudet bakåt för att åtminstone komma undan smekningarna. Under rullgardinen anade hon hur några månstrålar letade sig in mot fönsterbrädan.
När homeopaten hittat rätt började hans väldiga kropp att rista. Sängen gnekade och den slog taktfast mot väggen. Och hon hann tänka; det här måste höras i hela huset.
Den alkoholimpregnerade andedräkten flåsade allt intensivare. Men plötsligt låg han tvärstilla.
Vad är det som händer? frågade hon sig själv. Homeopaten stönade när andfåddheten övergick i mer normal rytm.
Så skrockade han till:
– Jaha, det var det. Det gick ju alldeles utmärkt. Fröken Johansson och jag ska nog komma alldeles utomordentligt överens, ska ni se.
Han reste sig upp, fäste byxorna nödtorftigt med någon enstaka knapp. Hon låg fortfarande förstelnad kvar med utspärrade ben och blottat sköte när homeopaten skyndade sig nedför trapporna till sin egen bostad.
– Han våldtog mig, konstaterade Nicolina tyst för sig själv. Han våldtog mig. Hennes kropp skakade, knappt skönjbart, när hon drog täcket över huvudet. Senare under natten kom chocken.