Lagom till FN-dagen den 24 oktober 2011, släpptes i Jönköping, boken om Dag Hammarskjölds mamma Agnes. Tanken var att skriva en bok om honom med utgångspunkt i hennes karaktär och personlighet. De ”bilder” jag fann av henne i arkiv och genom hennes släkt var så spännande, att hon nu fått en egen bok. En kvinna som hade fyra bröder, födde fyra söner i ett samhälle som styrdes av män. Hennes frisinnade tro, att se barnuppfostran som en trädgård och hennes omsorg om andra var en del av hennes inre sol. Men det fanns skuggor. ”Agnes ser på månen över Hjo och skriver i sin röda bok där hon samlar dikter, tankar och egna reflektioner. Hon är trött efter förlossningen som höll på att kosta både henne och barnet livet.” Jönköping, där fjärde sonen Dag föddes, blev den plats där hon mer än tidigare började fundera över hur hennes och maken Hjalmars liv blivit, och vad det skulle bli. Hon var nu 39 år och den som var närvarande i familjen, för staden och länet. Hjalmar, den som genom sin karriär var frånvarande. Han skulle många år senare, när han blivit landshövding i Uppsala, säga till Agnes ”Du är den riktiga landshövdingen.” Den omsorgsfullt sociala. Agnes hade mängder av uppdrag genom de roller som egentligen gavs av makens karriär. Omsorg i en tid när staten var en man. Hennes uppdrag handlade naturligt om barn, fattigvård, hembygd och hemslöjd , kultur och religion. Den pedagogiska. Trädgård, blommor och växter var en grund i hennes liv. Som terapi, som bilder om barnuppfostran och som läkning vid sjukdom. Bakgrunden finns i hennes uppväxt på Hanstavik och från fadern som var Fångvårdsstyrelsens chef och som trodde på naturen som terapi. Somrarna tillbringade hon som gift tillsammans med sönerna, ofta på något Badhotell. Den vetgiriga. Nätverket Europas förenta stater bildade Agnes tillsammans med sju andra flickor i 18-årsåldern, bl. a författarinnan Anna Maria Roos. De ville förkovra sig. I stadgarna stod, att om de gifte sig fick de böta en krona. Efter några år var de alla, utom fröken Roos, gifta. Som gift kvinna blev hon därmed omyndig, ända tills 1921 då rösträttsreformen trädde i kraft. Den röda boken, hennes brev, foton och material samt andras böcker har blivit till ”bilder” och samlats i boken om Agnes. Ett av kapitlen handlar naturligt om sonen som blev generalsekreterare i FN, vilket hon aldrig fick uppleva, hon avled 1940. Slutkapitlet är mina egna reflektioner om vad vi i nutiden kan lära av dåtiden.