En kväll hörde de på radion att alla svenskar var evakuerade från Bukavu med FN’s hjälp. Där satt nu Gideon och Greta med två barn, fem och åtta år gamla, bara tre mil från Bukavu, instängda mitt i kriget. Av någon anledning så var de bortglömda. Flera veckor senare fick Mats, för enda gången i sitt liv, se sin pappa springa. Och han sprang som om han hade eld i byxorna. Han hade fått se en kolonn med vita FN-bilar uppe på vägen och ville för allt i världen ha kontakt med FN-soldaterna. För nu var det bråttom om familjen skulle kunna räddas. Nu var alla svenskar evakuerade från Kongo, men de hade missat Mats´ familj. Det var först när alla svenskar träffades på uppsamlingsplatsen i Burundi som någon upptäckte att familjen Josefsson saknades...........

Den vita FN-bilen kom tillbaka en vecka senare, men det blev ingen flykt. De meddelade bara att det var för sent, det gick inte att ta sig över floden längre. Prickskyttar låg på strandkanten och sköt på alla båtar de såg på floden. Panik, vad skulle de göra nu. Ännu fler och ännu mer enträgna böner till Gud ”Hjälp oss”. FN kunde inte hjälpa familjen. De blev lämnade kvar med kulspruteknattret utanför fönstren. Det gick inte att ringa och det gick inte att ta bilen och åka. De var instängda.....