Jag vandrar uppför en av Barcelonas brantaste gator; långt däruppe skymtar ett hopptorn. Det är en fantastisk utsikt från Montjuïc madam, en underbar upplevelse. Jag har på mig mina promenadskor som jag köpt i London några dagar innan, och med dem borde jag kunna ta mig ända upp tänker jag samtidigt som jag försöker hålla jämn takt med Johan och Christer, som går framför mig, de har så långa ben. Vår konsert slutade sent igår och de har säkerligen också missat frukost, varför tog jag inte med mineralvatten åtminstone? De stannar till vid ett skyltfönster och jag passar på att hämta andan. Jag känner mig ovanligt trött denna morgon, det är som om luften saknade syre. Det är värmen tänker jag, och fortsätter upp för backen. Jag andas tungt när jag når backkrönet, och där breder hon ut sig, staden med all sin skönhet, Sagrada Família i väster och det glittrande Medelhavet i öster. Det är vackert; enastående vackert men upplevelsen blir inte underbar för någonting, en sorts kramp och smärta griper tag i min hals, jag sväljer och sväljer igen, ser mig om, finns här ingenstans att sitta? Johan och Christer står vid klippkanten, pekar och skrattar. Jag sväljer, det gör så ont, jag andas, väntar och andas igen och hoppas att smärtan ska släppa. Collserola massivet i norr skiftar i blått och det blir en lång promenad nedför.