Inledning I Nordatlanten, någonstans mellan Shetlandsöarna och Island, går m/s Norrøna in i en dimbank. Det är 1989. Motorerna stryps, går ner i varv till en jämn lunk. Sakta och tyst glider vi fram. Det känns overkligt. Jag står på däck och ser tjockan bädda in fartyget, ser den flyta in över relingen som tjock rök. Uppe på bryggan spejar kaptenen framför sig. Han ser bara några tiotal meter framför den stora vita båten och får lita till sina instrument. En mistlur. Norrønas dova dunk. Tystnaden, eller rättare sagt lyssnandet ut mot Nordatlanten. Och dimman som står där. En vit vägg utanför relingen. Då plötsligt är det som om en väldig stennäve slår sig genom dimman. En hög svart klippa blir synlig. Hög och mäktig som om den lutade sig in över fartyget. Där sticker ännu en svart klippa ut som en nos genom tjockan. Och så en till... och en till. Dimman lättar, skingras som genom ett trollslag och plötsligt ligger Färöarna där framför mig. ...Så är jag hemma igen. Mjölken smakar hö och torvrök. Kitteln sjuder sakligt över elden. Utanför sjunger obeskrivligt många miljoner ton vatten... Så skriver landets store författare: William Heinesen. Säkert har han liksom jag stått på däck och förundrats över färingarna, som i århundraden lyckats klänga sig fast vid dessa gröna klippöar mitt ute i den vresiga Nord-atlanten. Samme Heinesen har liknat Färöarna vid ett sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet. Det vilar alltså en hel del mystik kring denna lilla ögrupp som jag har besökt flera gånger sedan dess. Var och varannan färing är författare eller konstnär. Seder och språk är annorlunda och vårdas ömt. De gästfria människorna är tydligt präglade av isoleringen och av den natur som omger dem. Idag flyger man enklast, med mellanlandning i Köpenhamn. Men trots att det är 25 år sedan kan jag ännu minnas hur M/s Norrøna sakta närmar sig piren vid Tórshavn. Jag kan se husen klättra uppför slänten mot den släta fjälltoppen vid Húsareyn. Det var då ett dygn sedan vi avseglade från Bergen i Norge. Måsar kommer till mötes, glider längs relingen och kastar sig emellanåt upp i vilda saltomortaler. Förbi den svarta fartygsskorstenen med det runda röda märket: Smyril line - the North Atlantic Link. Lucas Debes, en dansk präst bosatt i 1600-talets Tórshavn, sa följade: Færoerne i sig selv ere intet andet, end som nogle høje Klipper, som opstige af det vilde Hav, næsten øverbetagte med nogen tynd Jord. Thi Færo bestaar udi mange oer, som ere høje Bjerge, udaf den haarde Sten, underligen fra hinanden (varandra) afskilde ved dybe og stærke Vandstrømme... Och Färöarna består verkligen av många öar som är höga berg av hård sten. 18 klippöar utkastade på måfå i det nordatlantiska havet. Längst i söder Suðuroy där irländska munkar levde någon gång på vikingatiden. Längst i norr Norðoyar, sex dramatiska öar sammanhållna av seglivat sjöfolk och samtidigt åtskilda av ”dybe og stærke Vandstrøm-me”.  Om man placerar in Färöarna i det nordatlantiska havet så ser man att öarna ligger nästan mitt emellan Skottland och Island och cirka 575 km rakt ut från Norge. Färöarna har ungefär samma förhållande till Danmark, som Åland har till Finland. 1948 fick landet visst självstyre. Det danska amtet, eller länet, avskaffades då och amtmannen ersattes av en riksombudsman. Lagtinget i Tórshavn fungerar som den lokala riksdagen och lagmannen är den som står i spetsen för regeringen. Trots att Tórshavn ofta anses vara världens minsta huvudstad så tycker färingarna att den har blivit så ofantligt stor. Ungefär 20 000 personer bor i huvudstadens kommun. Den 1 juni 2014 bodde 48 456 personer totalt på hela Färöarna. På sju av Färöarnas 18 öar bor mindre än 100 personer. Huvudstaden är det nav kring vilket det mesta cirklar. Man flyger visserligen både helikopter och reguljärt flyg från flygfältet långt ut på ön Vágar, men från Tórshavns hamn utgår både bussarna mot de norra delarna av Färöarna och färjorna till utlandet och de flesta av öarna. Förr gick många färjor, men idag är många tunnlar byggda. Mellan Vágar och Streymoy går en 5 km underjordisk tunnel och den mellan Eysturoy och Borðoy är över 6 km. Det talas idag om att även bygga en tunnel till Sandoy som blir ännu längre. Från Färöarnas sydligaste punkt Munken, söder om Suðuroy, till Enniberg på Viðoy längst i norr är det 113 km. Från Mykines i väst till Fugloy i öst är det 75 km. Färöarnas högsta punkt är fjället Slættaratindur som är 882 meter. Det kanske inte låter så imponerande för oss som besökt den svenska fjällvärlden. Men då ska man veta att dessa toppar ligger direkt vid vattnet, att det inte på något ställe på hela Färöarna är mera än fem kilometer till havet, att landets medelhöjd ligger på över 300 meter och att medelhöjden på Kunoy är hela 790 meter. Färöarna är en del av det nordatlantiska basaltområdet som omfattar: Nordöstirland, Västskottland, Färöarna, Island, Jan Mayen och delar av Öst- och Västgrönland. Öarna är nästan helt uppbyggda av basalt med mellanliggande lager av tuff och vulkanisk aska. Detta är ett minne från tertiärtidens våldsamma vulkanutbrott. Uppbyggnaden gör naturligtvis landskapet alldeles speciellt. Tuffen är inte lika motståndskraftig mot väder, vind och havets krafter, vilket gör att basalten kommer i dagen med egendomliga formationer. Djupa grottor bildas och en slags djupa, smala vikar som på Färöarna heter gjógv (uttalas djegv). Där har ortsbefolkningen naturliga hamnar för sina fiskebåtar. Den djupaste och den vackraste finns i samhället Gjógv längst upp på Eysturoy. Dessutom har det efter kusterna bildats fristående klippor som kallas drangar. De mest kända är Risin och Kellingin snett utanför Gjógv. En annan företeelse är de sk. Rinkasteinur. Det är frågan om väldiga stenblock som i årtusenden legat och vaggat av och an i havet. Enligt traditionen är dessa vaggande stenblock förstenade vikingaskepp. Färingarna lever till största delen av fisket. Exporten består också, till nästan 100%, av just fisk eller fiskeprodukter. Levnadsstandarden är relativt hög. På de stora öarna är två bilar per familj mera regel än undantag. Färingarna tittar på satellit - TV och hyllar sina hjältar i fotbollslaget eller njuter av det stora utbudet av musikgrupper, författare och konstnärer. Men problem saknas inte. Om det ibland går bra för Färöarna i fotboll, så kan framtiden ibland se desto mörkare ut. Det händer att färingarna lever över sina tillgångar och det lilla öriket mitt ute i Atlanten var i början av 90-talet det mest skuldtyngda landet i världen. 1990 hade färingarna en sammanlagt skuldbörda på 9 miljarder kronor. 1989 hade statsbudgeten på 3 miljarder ett underskott på 968 miljoner kronor, trots ett rejält tillskott på sammanlagt 764 miljoner från den danska staten. Fisket går upp och ner, men idag hör man ingen beklaga sig. Arbetslösheten är låg och ekonomin god. Idag är det relativt dyrt och svårt för oss svenskar att ta sig till detta fantastiska land, även om upplevelsen verkligen är mödan värd. I början av seklet hade befolkningen reguljära förbindelser med Danmark ungefär två gånger i månaden. Med Norge var det mera sällan. Trettio år tidigare fanns ingen som helst förbindelse med fastlandet från november och fram till maj månad. Isoleringen ute på öarna var näst intill total. Idag kan man däremot flyga till och från Köpenhamn ett par gånger om dagen. M/s Norrøna har slutat gå från Bergen. Den går nu i en rutt mellan Hirtshals i Danmark, Tórshavn och Seyðisfjørður på Island. Även om det tar längre tid än att flyga så är båtturen att rekommendera. Då kan du gå upp på fartygsdäcket, luta dig mot relingen och njuta av den fantastiska utsikten. Tórshavn som närmar sig, piren och de färgglada husen. Fåren som står på skrå i fjällbranterna. Lunnefågelflockarna som visslar förbi. Och runt dessa gröna öar ett oändligt hav.  Sandviken 2015  Bernt-Olov Andersson