Det finns en närvarokänsla i romanen som om allt var självupplevt. Johanna Nilssons språk är smidigt, följsamt, obesvärat och helt enkelt mästerligt. Upsala Nya TidningSå länge jag kan minnas har jag velat skriva om pappas Afrika, om de fantastiska äventyr som han var med om som missionärsbarn i Mimias djungler, om leoparden som nästan åt upp honom, om krokodilerna som nästan åt upp farfar, om de väldiga skyfallen, det svarta vattnet, vinddraget efter hökarna, stamkrigen och Capitan utan näsa och Ikamoluku som blev som en mor och en far Men det tog tid att hitta orden. Tid att våga berätta också om smärtan. Tid att hitta min historia, mitt Afrika.Jag är Leopardpojkens dotter är Johanna Nilssons berättelse om sin egen familjs historia. Om farfar och farmor som 1935 lämnar Sverige för att verka som missionärer i Belgiska Kongo, och om deras barn Johannas far och hans syskon varav två tidigt lämnas i Sverige medan de andra växer upp i skuggan av föräldrarnas missionsarbete. Vad får föräldrar att avstå från sina barn till förmån för Gud?Med hjälp av brev, dagböcker, fotografier, egna och andras minnen formar Johanna Nilsson sin berättelse. en smärtsam och väldigt gripande historia, en djuplodande och insiktsfull roman om smärta, svek, längtan och skuld Skånska DagbladetDen är vacker, inte sällan rolig och ofta mycket klok. Södermanlands NyheterJag är Leopardpojkens dotter är en gripande berättelse om barn som tvingas maskera sin sorg och sin längtan till de frånvarande föräldrarna en rörande roman med stark närvaro Dala-Demokraten