Vid sekelskiftet 1900 klädde sig nästan alla män i kostym, som då var det senaste inom herrmodet. Män i kostym framstod som moderna. De kunde ge ett enhetligt intryck men skillnaderna var ändå stora mellan exempelvis en skräddarsydd kostym och en konfektionstillverkad. Ytan var både enhetsskapande och särskiljande och ytan gick att variera. I sin doktorsavhandling studerar Anna Hedtjärn Wester porträtt av tre grupper av män prinsar, konstnärer och tegelbärare. Bilderna ses som iscensatta framträdanden och betydelsen av de ytliga variationerna i kostymernas kvalitet, material, färg och form har kopplats samman med de män som bar dem. De tre gruppernas förhållningssätt till kostymen var relaterad till samhällspositionen, men i sättet att klä sig fanns också individuella strategier för att hantera både utanförskap och tillhörighet i det moderna samhället. Kostymen var mångtydig och kunde signalera flera olika maskulina ideal och manligheter. Avgörande för vad kostymen signalerade var vem mannen i kostymen var, hans grupptillhörighet och personliga stil och smak.