"Det förvånar att psykoanalysen så envist vill hålla fast vid den enfaldiga föreställningen att kärlek vore något subjekt i teleologisk mening skulle 'mogna' fram till ifall dess utvecklingsväg bara inte kantades av allt för många svårigheter och besvikelser. Det förvånar att man söker en diskurs om kärlekens fundamentala eller inneboende harmoni, där det istället borde vara uppenbart att det vi kallar kärlek i bästa fall är ett symptom, bakom vilket människan finner sig vara itusliten av disparata krafter."