Sven Delblanc (19311992) debuterade 1962 och erövrade med episka verk som Hedebyborna och Samuelsviten en stor publik. I de självbiografiska böckerna Livets ax och Agnar skildrade han öppet sin svåra uppväxt med en auktoritär far. Men vid sidan av sitt skönlitterära författarskap var Sven Delblanc också en betydande kritiker, essäist och litteraturforskare, engagerad, egensinnig, skarp och lärd. Han var dessutom en lysande stilist. Han började sin kritiska verksamhet som mycket flitig litteraturanmälare i Arbetarbladet redan under slutet av 1950-talet och fortsatte i lugnare tempo efter att hans egen litterära karriär startat i Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Han skrev också essäer och vetenskapliga uppsatser i litterära tidskrifter som Ord och bild, BLM och Artes. I Kritik och essäistik 19581991 har Lars Ahlbom samlat ett representativt och spännande urval av Sven Delblancs kritiska texter. Här finns texter om svensk litteraturs stora författare, t.ex. Stiernhielm, Bellman, Tegnér, Selma Lagerlöf, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Ekelund, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jolo och Lars Gustafsson. Här möter också texter om många av världslitteraturens stora, t.ex. Shakespeare, Nietzsche, Balzac, Flaubert, Dostojevskij, Joyce, Proust, Musik och Karen Blixen. Här finns essäer om romangenren, om konstens väsen, om modernismens segrar och nederlag, om humanismens utsatta läge och mycket, mycket mera. Boken innehåller ett överflöd av synpunkter och analyser att ta del av för alla som tycker om att läsa och diskutera skönlitteratur, såväl lustläsande amatörer som litteraturforskare. Att texterna i många avseenden dessutom kastar ljus över Sven Delblancs eget skönlitterära författarskap är självklart. PRESSRÖSTER Det är underbart att läsa Sven Delblanc. Det är omtumlande, fascinerande, irriterande, förargelseväckande, lärorikt, inkonsekvent och lysande i en salig röra. Jodo, han kan kritisera mystiken och samtidigt ibland framstå som en mystiker. Han kan kritisera absurdismen (Ionesco är bara skräp) och samtidigt vid flera tillfällen närma sig just det absurda. Men det finns en sprängkraft i detta, i det oavslutade och alltid ifrågasatta. Och samtidigt kan Delblanc vara oändligt generös. Ty han besatt en kritikers viktigaste egenskap: passionen för litteraturen, den okuvliga tron trots allt på dess betydelse och kraft. Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet