De neandertalare som vi ställs öga mot öga med i Rebecca Wragg Sykes "Släktskap" motsvarar inte den gamla schablonbilden av grovhuggna grottmänniskor som använder musklerna istället för hjärnan. De är tvärtom överraskande lika oss även om deras utseende skiljer sig något från vårt och deras beteende ibland också gör det. Nyfikenhet, uppfinnings­rikedom och ett behov att omgärda tillvaron – inklusive döden – med ritualer kännetecknar också dem. Och innanför de gränser som ekologin, klimatet och resurserna ovillkorligen sätter är deras verklighet – precis som vår – i hög grad mellanmänsklig, förhandlingsbar och plastisk. Wragg Sykes, som är arkeolog och har forskat om neandertalarnas redskapsanvändning, baserar sitt nyansrika porträtt av våra evolutionära kusiner på aktuell forskning inom en rad olika områden. Ingen har väl kunnat undgå de återkommande rapporterna om de neandertalgener som många av oss bär på – de båda människoformerna fick uppenbarligen barn med varandra vid ett antal tillfällen. Men modern och sofistikerad arkeologisk forskning har också, som Wragg Sykes visar, lämnat viktiga bidragit till den nya bilden av neandertalarna och gjort det möjligt att studera deras boplatser, redskapsanvändning och överlevnadsstrategier i häpnadsväckande detalj. Vi vet till exempel vad – och hur – de åt. Och att de gillade att måla sig i rött.Annorlunda och ändå inte annorlunda. En levande spegel.