Totalitet och oändlighet. Essä om det yttre | 0:e upplagan

Emmanuel Levinas Totalitet och oändlighet, som utkom 1965, kretsar kring den mellanmänskliga relationen. För Levinas är etiken en ”första filosofi”. Människans viktigaste känntecken är att hon känner ett oändligt ansvar inför ”den Andre”. Etikens grund är det omedelbara mötet ansikte mot ansikte med dem som vi känner ansvar inför. Detta kommer före varje reflektion över våra intressen eller skyldigheter. Genom att prioritera etiken framför både kunskapsteori och ontologi utvecklade Levinas en fenomenologi om intersubjektivt ansvar. Rättvisa har, enligt honom, inte med opartiskhet att göra utan med krav som upplevs i ”mötet med den andres ansikte”.

Emmanuel Levinas (1906–1995) föddes i Kau­nas i Litauen. Han var ryskspråkig jude och kom i ung ålder i kontakt med såväl de heliga judiska skrifterna som den klassiska ryska litteraturen. Han utvandrade till Frankrike 1923 där han påbörjade sina filosofiska studier. Frankrike blev också landet där han kom att leva och verka och på franska skrev han alla sina filosofiska verk. Hans intresse för Edmund Husserl och fenomenologin förde honom 1927 till Freiburg för att följa dennes forskning närmare. Där upptäckte han Husserls lärjunge Martin Heidegger, vars existensfilosofiska tolkning av fenomenologin kom att påverka honom djupt. Under sina första år som akademiker introducerade Levinas de båda tyska filosoferna för en fransk läsekrets och bidrog därmed till den fenomenologiska och existentialistiska rörelse som skulle komma att involvera stora namn som Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty. Under 1930-talet utvecklade den unge filosofen sina tankar i en alltmer självständig riktning. Sin till relation till Heideggers filosofi kom han att ompröva i ljuset av dennes öppna ställningstagande för naziregimen. Som fransk officer blev han tillfångatagen och satt arbetsläger 1940–45. När han befriades fick han veta att hela hans familj och släkt i Litauen hade mördats i koncentrationsläger.