Jag följde den längsta vägen,

den som ledde ingenstans.

Cees Nootebooms nya diktcykel, 33 dikter med en återkommande rytm om tre fyrradiga strofer och en avslutande rad som ett ackord, tar sin början i poetens vinterkarga trädgård på en Medelhavsö. Ett moln, ”blygrått, alltför tungt för att kunna vägas”, visar sig på himlen. Minnen från barndomen under andra världskriget uppväcker en dunkel föraning som osökt leder tankarna till bildvärlden hos poetens landsman och livslånge följeslagare Hieronymus Bosch: virusets tid är åter.