Trappdikt är kanske Tsvetajevas mest modernistiska poem. Den utspelar sig kring en baktrappa och berättar om livet i ett fattigt trapphus. Tonen är hårdare och aggressivare och påminner i mångt och mycket om Majakovskij. Inget och ingen har ett egentligt värde – allt är obesjälat och kan tas, brukas och förnyas.

Dikten är också ett uppror mot en värld där alla mänskliga relationer förtingligas, men den som leder revolutionen är ”Fan, inte Marx”.

Trappdikt utkommer här för första gången i svensk tolkning.