Agota Kristofs komprimerade författarskap omfattar trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen, ytterligare tre prosaböcker och en rad pjäser. I slutet av sitt liv bestämde hon sig för att också ge ut sina dikter, skrivna under ett helt liv, från ungdomen i Ungern till exilens Schweiz – flera av dem förlorade vid flykten och senare återskapade i minnet. Det är en poesi som står naken inför livets villkor: förluster, främlingskap, längtan och korta stunder av lycka. Men här finns också en sorts arbetardikt, där orden utgör den enda -räddningen: fabriken som dödar, skrivandet som befriar. 

I Kristofs dikter – som ibland kan föra tankarna till Sonja Åkesson, och med teman och motiv som återkommer i hennes prosatexter – står rå realism intill svart saga. Mörkret är skoningslöst, även i kärleken och naturen. Men den särpräglade stilen lyser, språket lyser.

Ljusa var nätterna när jag följde dig

ändå försvann du så lätt

under min pannas valv

och allt du inte förstått

slog igen bakom mörka dörrar