Måste man bli stor? Kan man inte bli nånting annat? Dom stora i mammas album, från 1900-talets början, får barnet att betänka sej. Dom stora har så många hemligheter som inte verkar roliga. Barnet ser på sina stora med oförställd blick och närmar sej dom med åren. Språket växer från fyraåringens trubbiga iakttagande till fjortonåringens rättegångar med familjen – inombords förstås, vi är på trettiotalet. Först som åldrande kvinna, under seklets sista år, ökar hennes förståelse och blir mer nyanserad och ömsint. Allt är sett med flickblick. Inget är påhittat, bara några namn är bytta. En oroman alltså, en bioman, ett ogräs bland romaner. Orolig, men rolig, ibland. Och sorglig, ofta. Som det var. Ingrid Sjöstrand är född 1922 i Rödön, Jämtland. Hon har skrivit en mängd böcker, såsom romaner, diktsamlingar, barnböcker samt dramatik för teve och teater. »Det är en ren njutning att läsa en så förfaren författare som Ingrid Sjöstrand. Hon rör sig obekymrat i de mest skiftande miljöer och förser dem alla med en stark och kryddig tidsdoft.« Guje Mattisson i Arbetet »Få svenska författare träffar så säkert sina gestalters egna språk. Ingrid Sjöstrand räds inte det banala. Hon ler åt det. Det är ju faktiskt det som styr våra liv.« Berit Wilson i DN