Olav Wiström skriver här om glädjens alla aspekter, den inre såväl som den yttre. Om den stilla glädjen som man kanske behåller för sig själv och om den utåtagerande glädjen på fotbollsmatchen. Om de slentrianmässiga uttrycken Det gläder mig att, Jag är så glad att se dig som kanske är sanna, kanske inte. Han skriver om glädjen i flow och den glädje som kan infinna sig oförhappandes, som vid åsynen av något vackert. Han gör också en djupdykning i klassiska författare och filosofers tolkning av glädjen. Vi möter de romerska författarna Plautus och Terentius, vi möter Pantalone, commedia dell'artes förste gubbe, den grälsjuke, girige och samtidigt slösaktige venetianske köpmannen. Vi möter Rabelais och Seneca, Spinoza och Henrik Ibsen. Det är alltså ett brett tidsspann som Wiström har tagit sig an. Till och med Nietzsche hör hemma här. Boken avslutas med konstaterandet att glädjen aldrig är beständig och inte heller bör vara det, och med en dikt av den färöiske poeten Christian Matras: Bistra öar I dag är de bistra Färöarna Men de väcker en ton i mig lågt vibrerande dold under åren och full av dunkel glädje och författarens slutord: "Gränserna är utplånade. Glädjen i att vara ett med naturen är som att få kontakt med sina drömmar och på ett förtröstansfullt sätt möta den okände som ingen annan är än man själv. Olav Wiström är kritiker och litteraturvetare, bosatt i Stockholm. Sedan många år är han frilansskribent i en rad tidningar, tidskrifter och radio, bl.a. i Axess, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Borås Tidning och Nya Wermlandstidningen.