Varje familj bär på en hemlighet. Något vi gömmer undan, inte får tala om. Just därför får det så stor makt över våra liv, långt efter att vi minns vad som egentligen hände.

Det finns många mammor som samlar och samlar och inte kan slänga någonting. Ändå vet vi så lite om dem. Om andra mammor, om sådana som super, tänder eld på hus eller dödar sina barn, finns rapporter och undersökningar. Om dem ökar våra kunskaper för varje år. Sopmammorna är det ingen som bryr sig om. Kanske är de inte tillräckligt spännande. Eller också vill ingen rota i skiten.

En kvinna reser tillbaka till sin barndomsö. Skammen möter hennes redan vidångbåtsbryggan. Följer henne hack i häl. Mumlande, viskande: Nog minns folk här hur det var. Allt det där med din mamma.

Längs barndomens stigar når hon tillbaka till sin mammas liv och vingklippta längtan men också till insikten om hur hon själv har präglats av det som hände, och av sitt behov att aldrig, aldrig någonsin, bli lik sin mamma.

När hon lämnar ön vet hon inte bara mer om sig själv. Hon vet också mer om sin mammas hemlighet, vad som hände innan allt var för sent.