Halldòr Kiljan Laxness (19021998) är Islands främste författare i modern tid. Han fick Nobelpriset i litteratur 1955 för sin målande epik, som förnyat den isländska berättarkonsten. I romantrilogin Íslandsklukkan (194346) är handlingen förlagd till slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, då Island administrerades som en koloni inom det danska väldet och folket helt var i händerna på de danska köpmännen. Islänningarna får lämna sin klocka ifrån sig tillsammans med all koppar och brons för att finansiera danske kungens krig. Trots den objektiva tonen och trots den medvetet objektiva stilen, som närmar sig de gamla släktsagornas bärs verket fram av ett nationellt patos. Det finns här ett klart samband med tillkomsten av den isländska republiken den 17 juni 1944, den definitiva bekräftelsen på landets nationella oberoende. Här erbjuds möjligheten att jämföra Halldór Laxness isländska originalversion av romanen med Peter Hallbergs kongeniala översättning Islands klocka (1948). De båda textversionerna presenteras bredvid varandra sida för sida.