Böckman är varken expressionist eller realist eller ens surrealist, även om det finns ett släktskap med surrealistisk konst i hans bilder. Han skapade sin egen stil på 1960-talet, ett slags magisk realism, skriver Jan Torsten Ahlstrand i sin monografi om Bengt Böckman. Böckmans konstnärskap tog sitt avstamp i imaginismen och i hans vänskap med Max Walter Svanberg. I mitten av 60-talet tillhörde han den första elevkullen på Grafikskolan Forum i Malmö med Bertil Lundberg som lärare. Under detta decennium blev han nationellt och internationellt uppmärksammad för sina science fiction-liknande etsningar och belönades med priser på flera utländska grafikbiennaler. Kulmen på denna period nåddes med VSOP, som var den dittills största etsning som hade framställts av en svensk konstnär. Måleri och grafik löper vid sidan av varandra i Böckmans femtioåriga konstnärskap. Ibland har grafiken dominerat som i 1970-talets många färglitografier och även senare. Däremellan har lusten att måla tagit över. Böckman river själv sina färger och arbetar som de gamla mästarna oftast i äggoljetempera. Men under de många resorna till Capri under senare år har akvarelltekniken varit hans prefererade uttrycksmedel. Det finns en märklig homogenitet och kontinuitet i hans konst, man tar aldrig fel på en Böckman. Tiden och tidsupplevelsen är det ena centrala temat i Bengt Böckmans konstnärskap. Det avspeglar sig både i måleri och grafik, där han på ett surrealistiskt drömlikt vis blandar husfasader och andra objekt, växtlighet och kryptiska texter med varandra. Marcel Prousts stora romanbygge om tiden har varit en stark inspirationskälla för Böckman. Det andra stora temat i hans konst är kampen mellan naturen och människans civilisatoriska strukturer. Bengt Böckman är född i Lund 1936 och bosatt i Torna Hällestad, där han också har sin ateljé. Jan Torsten Ahlstrands bok är den första monografin över konstnären.